mickanfredriksson

jag vill inte vara den här människan med tusen tankar, jag vill inte vara den här som tänker och grubblar och förbannar sig själv. jag vill inte stå där med den där jävla spaden och gräva. jag vill ju vara glad, jag vill vara lycklig. jag försöker kasta bort spaden, men likförbannat har jag den kvar i handen iallafall. mina tankar begränsar mig, dem förstör. hur tar jag bort dem? ibland vill jag isolera mig själv från världen, jag vill vara den enda människan på hela jorden. förstå va skönt. men det är ingen som kan förstå mitt resonemang. ensam på jorden = inga tankar om någon eller något. att hitta på saker för att rensa tankarna fungerar en stund, sen hoppar tankarna fram igen. dem är som små monster. jag vill döda dem, jag har försökt många gånger. jag har försökt spränga dem med skyhög musik, jag har försökt sprungit ifrån dem under en joggingtur och jag har försökt spela innebandy och tänkt att när jag får ett stenhårt skott på mig så träffar det er, era monster. men endå är dom kvar, jävla iglar. att prata har jag också provat på, men det känns inte som att någon förstår. det är ett lyssnande öra, visst jätteskönt. men att prata tar iallafall inte bort monstren, dem lever kvar i alla fall. förresten, alkohol fungerar, men det är bara dumt att leka med elden. dagen efter vaknar dem ur sin berusning och ger mig ångst istället. nu ska jag ut på en promenad med min fryssna hund, undra om det är så kallt ute att monstrena fryser ihjäl? eller iallafall fryser för en liten stund. snö är fint.