mickanfredriksson

jag har börjat penslat på den svarta nagellacket, för det är just så jag känner mig, svart.
svart av hat, ilska och besvikenhet. jag är så jävla trött på att ha det såhär. och folk säger; ja jag förstår att det är jobbigt. och jag har bara lust att skratta.

jag ska aldrig bli som dig. jag ska aldrig förstöra liv så som du har gjort. aldrig ska jag ge någon människa så många ärr som du har gjort, och fortsätter att göra, trots tillsägelser.

det är en klump, den försvinner aldrig. den kommer aldrig försvinna. allt är ettsat fast i mitt huvud. som ett jävla monster. jag vill fly. men jag vet att det inte är nå bra. jag vill inte lämna er. men jag vill inte se nå mer.

allt är bara på ytan.


den där rösten,
som berättar för dig hur värdelös du är
den som jämt kommer och hälsar på när du är ensam
rösten som bara finns där och gnager, och bara matar på dig massa saker.
den kommer krypande, allting innuti mitt huvud börjar skaka.
jag känner mig less på allt
trött
orkar inte träffa någon, jag orkar inte se folk i ögonen.
jag vill bara vara, men den låter mig inte vara det.
det blir som en ond cirkel. har den en gång kommit upp, är det svårt att bli av med den.
orkelös.
värdelöst.
ångestattacker.
tårar, kallsvettig.


och du. jag anser inte att jag är orättvis. jag lever bara i verkligheten. försöker vara ovanpå ytan, medan ni är så fega och stannar under. för allt är så jävla mycket enklare där. men jag är så jävla less på att bara gömma alla jävla känslor helt tiden. men ni kommer ju ändå aldrig förstått.