mickanfredriksson

gone, forever.
and ever
and ever
and ever

nu har jag sånhär ångest igen.
när allt bara blir för mycket. allt man tänker blir bara värre och värre. det känns som man har nå jäkla hjärnspöken som vägrar sluta spöka.

jag fick en blackout häromdagen. det är ingen bra idé att hitta på saker när huvudet inte riktigt har varit med på en månad. när det enda man har i huvudet är att man bara lever en gång.

jag har verkligen insett det nu, och jag skiter blanka fan i om det jag gjorde var helt puckat. för, vad spelar det för roll egentligen? jag lever faktiskt bara en gång.

när vi dör, kommer vi aldrig tillbaka.

orden försent, aldrig och varför är ord som jag avskyr.

det är försent
du kommer aldrig tillbaka
varför?

ja, varför.

nu ska jag försöka sova, om mina hjärnspöken lämnar mig.

godnatt kamrater.
lev dagen som om det vore din eller någon näras sista.
för det ångrar jag, att jag inte gjorde. att jag inte tog vara på tiden. för det är det allt handlar om, tid.

allt är bara en fråga om tid.

i don't wanna lie cause
i'm pretty sure
i'm gonna
die
one
day

ibland gör man saker som man kanske kommer ångra bittert.

men vet ni vad?
man lever bara en äcklig gång. så det spelar fan ingen roll iaf.

jag kan vara död imorn. död om 80 år. ingen vet.

lev livet, som om det var din sista dag. det kommer jag göra.








hjärtat. jag tänker på dig. det är en månad sedan idag, helvete också. <3

jag sitter här, igen. har försökt plugga i tre veckor nu. men det finns ingen motivationen och koncetrationen är som bortblåst. eller bortblåst, det är alla tankar i mitt huvud som har tagit över.

jag vill plugga, jag vill göra klart alla uppgifter. men jag kommer ingenstans. jag vet inte ens vart jag ska börja.

ni kanske tycker att det är konstigt att jag sörjer natalie så mycket, när vi ändå inte hade träffats på så länge. men natalie är en sådan människa som verkligen etsar sig fast i en, och även om vi inte hördes visste vi att vi var vänner fortfarande. varje dag tänker jag på natalie, varje dag ångrar jag att vi inte träffades oftare. likaså tänker jag på hur livet kan ta en sådan vändning.

jag vet inte om jag någonsin har haft såhär mycket tankar i mitt huvud förr. jag är en människa som grubblar ganska mycket, och har lätt för att gräva ner mig. det är problem överallt men det här är ett problem som inte går att lösa. jag måste bara inse att natalie är borta. ingen kan någonsin ta tillbaka henne. hur mycket man än bara vill. det gör så ont när jag tänker på det. jag har minnen i mitt huvud och ditt skratt bara ekar. ditt underbara skratt. fan, natalie. jag vet inte hur många gånger vi sa till varandra att vi måste träffas och att vi saknar varandra. varför tog inte någon av oss tummer ur och bara bestämde? 

nu är det försent.

att något är försent, ja det ordet har man smakat på många gånger. men aldrig har det smakat så illa som det gör nu. jag mår illa när jag tänker det. fan i jävla helvete.

natalie. jag saknar dig,. och nu är det försent. jag kommer aldrig få en till natalie-kram. jag kommer aldrig få skratta med dig. jag kommer aldrig få se dig igen. aldrig trodde jag att detta skulle hända. det är så himla svårt att förstå. jag vet inte hur många ggr jag har sagt till mig själv att det är sant, att du är borta. men det går inte att inse. jag har fortfarande kvar ditt nummer på mobilen. jag kommer aldrig tabort det. fan.

och vad händer egentligen när vi dör? har du det bra nu? är det bra i himlen? kommer jag också komma dit? kommer vi träfas igen. allt är så konstigt. och tårar bara rinner.

jag tänker på dig varje dag.

snälla natalie, säg bara att du är på en lång semester. kan du inte svara på mitt sms som jag skickade för några veckor sedan? kan du inte bara komma tillbaka, och skratta åt oss att vi varit så himla ledsna och säga att du kommer stanna.

jag hara bara skrivit av mig nu. jag vet inte varför jag publicerar dethär. dethr är som en terapi. jag måste skriva av mig.

det kommer aldrig gå över, allt går inte över.

fan.
jag har sådan ångest. hade man vetat att livet skulle ta en sådan här vändning så hade man tagit vara på varandra mycket mera. vi får ta igen det vi missat, i himlen. jag saknar dig.

jag rymmer upp till himlen nu ja, tänker vara lite busig och röva bort dig natalie. men det är väl okej? :) tänkte att du kunde komma ner och leva i 80 år till. som det ska vara.

tänk om det vore så enkelt.

men du tog bara en enkelbiljett. jag önskar att det var en tur och retur.

din begravning var idag natalie. den var jättefin, men det är fortfarande så sjukt svårt att förstå att det har hänt. att du faktiskt har lämnat oss. det är tungt. det är så fruktansvärt orättvist. prästen sa att det inte var någon idé att hitta någon mening i det här, att det har hänt, för det är totalt meningslöst. och det är så sant, det finns fan ingen mening med det här. annars brukar man ju säga att det finns en mening med allt här i livet, men detta var ett undantag.

hur har du det där uppe? är dom andra änglarna snälla mot dig? :) du kanske har träffat på mormor, isåfall kan du hälsa henne! och du natalie, när vi kommer upp till dig, då ska vi rocka loss där uppe och äta kladdkaka varje dag, det skulle väl vara grymt? hihi

fan, så får man en smäll av verkligheten.

varför, varför, varför? är det enda som ekar i mitt huvud. ibland tror man att man har fattat, men så blir det helt plötsligt så ofattbart igen och man tror att du ska komma tillbaka. men så kommer tanken att du faktiskt inte kommer göra det. hur ska man kunna bearbeta dethär? allt är som en bergochdalbana och i mitt huvud är det totalt kaos.

men jag lovar natalie, vi alla ska leva vidare och fösöka vara så lyckliga som möjligt. för det hade du velat, eller du vill det. eller hur?

natalie,
jag saknar dig vännen.
många kramar till dig, vi ses snart igen, min ängel.

all motivation är som bortblåst. och ångesten gör så att jag mår illa.