mickanfredriksson

jag har världens klump i magen. jag har förträngt det här i en veckas tid nu. bara skjutit det åt sidan. men nu har verkligheten slagit mig, och det gör ont, nå fruktansvärt ont.

men du kommer väl hem igen? allt är väl egentligen bara en marddröm? eller hur?

fan.

varför?

jag vill inte att det ska bli fredag. fan

just nu går det åt helvete med allt. allt. allt.

jag tror jag rymmer ett tag.

det har nu gått en vecka. en vecka som har varit helt upp och ner, en vecka där man har förnekat och förnekat. det är inte sant. jag vill inte tro att det är sant.

kom hem igen, vi behöver dig här nere.

varför är livet så orättvist?

jag och jim åkte till olycksplatsen igår. det var väldigt vackert natalie. men det känns inte som att det är verkligt. att tända ljuset kändes inte bra, jag bara skakade. det enda som var i huvudet på mig var; det här kan inte vara sant. livet är orättvist. men du ska veta natalie, att du är väldigt saknad av otroligt många. du har fruktansvärt med människor runt om dig som sörjer och det är ingen av oss som har förstått än.
som jim sa i bilen: det är inte meningen att såhär fina tjejer ska dö.
och nej, det är inte meningen. sånt här ska inte hända. men jag tror att vi alla är enade att vi ska fortsätta leva och inte gräva ner oss. för det skulle du aldrig ha velat, du vill att man ska vara lycklig. vi ska försöka vara lyckliga nu, även om det gör fruktansvärt ont.
vi har också alla lärt oss att man måste ta vara på dagen och sina vänner.
jag önskar att jag kunde få träffa dig igen natalie, och få en kram av dig. och rädda dig från olyckan.
jag saknar dig.

vila i frid, himlens vackraste ängel.

jag fick beskedet igår. ett besked som chockade mig rejält, ett besked som jag fortfarande inte tror är sant.
när mormor dog var hon gammal, och låg länge på sjukhuset innan hon tillslut somnade in. jag minns så väl när jag såg mammas bil stå hemma och jag kom in och hon talade om att hon hade gått bort. då hade jag förberett mig mentalt. jag visste att det skulle hända och jag visste att det skulle bli många tårar och en vacker begravning.

men att få ett besked om att en sådan otroligt glad och ung tjej misst livet är inte okej.

ingen av oss som kände natalie var beredd på det här, det gick ju inte att vara förberedd och alla är i chock.

jag känner mig ledsen, förtvivlad och arg. och jag hoppas fortfarande att du "bara" ligger på sjukhuset svårt skadad och att du faktiskt kommer komma hem tillslut. när du kommer hem så ska jag krama dig så länge som jag bara orkar. men sanningen är att jag aldrig kommer få ge dig en kram igen. just precis när jag skrev det där så börjar tårarna rinna. det är så fruktansvärt orättvist att just du dog, det är inte rättvist.

själv har jag aldrig varit med om att en så pass nära vän har gått bort. när man har hört andra som misst vänner och när man läst i tidnigen har man bara tänkt; oj va hemskt. Ja, hemskt. det är bara förnamnet. det är så mycket mer än bara hemskt. hela min kropp bubblar av olika känslor. och jag vet inte hur jag ska brottas med dom.

jag vet att du natalie, inte vill att vi ska gråta. jag vet att du skulle säga att du finns här och att allt kommer bli bra tillslut. och att man ska vara glad. men jag har sådan ångest, sån ångest över att det var så längesedan vi träffades. du började gymnasie i tierp och jag sedan i gävle. det blev bara inte av. och jävlar vad jag ångrar att jag inte hörde av mig oftare, och va jag ångrar att vi inte träffades oftare. jag kan inte förlåta mig själv för det. men man ska inte sitta och badda såren med salt, för nu är det försent. nu kommer jag aldrig få höra din underbara skratt nå mer. jag kommer aldrig få höra dig säga "mickan, jag vet att du tycker jag är en fjortis! :D" och sen höra ditt skratt.

aldrig, aldrig, aldrig. det bara ekar i huvudet på mig.

allt är så jävla orättvist, du var för ung. varför?

jag är så arg över att det här fick hända. det finns så jävla många idioter i världen, men ändå är det du som försvinner. fan, fan fan. jag fattar inte varför just du. jag fattar ingenting. och att livet runt omkring ska fortsätta, att musik fortfarande spelar och att man ska fortsätta gå i skolan. det är helt sjukt.

jag vet att din begravning kommer vara den vackraste i världen.

du är verkligen älskad och saknad vännen. älskade ängel.

jag vill bara skrika. jag vill bara att det är någon som väcker mig. säg att det bara är en idiotisk marddröm.

jag saknar dig vännen och jag hoppas på att vi ses igen. och då ska jag krama dig. fan va jag ska krama dig.

vila i frid natalie svensson. du är den finaste ängel, den allra finaste. och snart kommer vi andra och hälsar på dig. jag älskar dig.

en sak har jag lärt mig, som jag önskar att jag inte hade lärt mig på det här viset. och det är att man ska ta tillvara på varandra. innan det är försent. fan.

natalie, ikväll ska jag till platsen och tända ett ljus. ett ljus som jag önskar att jag aldrig skulle behöva tända. men jag kommer dit och jag önskar att du stod där då.